För 4 år sen stod jag i rum 18 på Strokeenheten i Kalix och hade en fruktansvärd ångest och oro för min pappa som låg där.

Det fanns inte en endaste tanke på Tsunamins oerhörda tragedi just då!

Visste ni direkt? För mej tog det några dagar att förstå det oerhörda. Minns att Elli och Åke fick ett sms från Åkes syrra att dom hade det bra och att ingen behövde oroa sej för dom...Jag fattade ändå inte! Kanske var det så att jag inte kunde ta till mej ngt annat då pappa blev sjuk eller så var det så att jag helt enkelt inte förstod vidden av det hela. Jag har läst många böcker(3st)som drabbade har skrivit och fått gråta väldigt mkt. Tänk att spara ihop till en drömresa med hela sin familj och sen komma hem som både änka och barnlös...

I dag är jag oerhört glad att min pappa mår bra och är hemma samtidigt som jag vill hylla minnet av de som dog och försvann i vågorna. Snälla ni! Ta er tid att se detta! Tänd ett ljus! Ta vara på era liv...ni har bara ett!

Nu orkar jag ge er alla en kram igen!!!