För 4 år sen stod jag i rum 18 på Strokeenheten i Kalix och hade en fruktansvärd ångest och oro för min pappa som låg där.

Det fanns inte en endaste tanke på Tsunamins oerhörda tragedi just då!

Visste ni direkt? För mej tog det några dagar att förstå det oerhörda. Minns att Elli och Åke fick ett sms från Åkes syrra att dom hade det bra och att ingen behövde oroa sej för dom...Jag fattade ändå inte! Kanske var det så att jag inte kunde ta till mej ngt annat då pappa blev sjuk eller så var det så att jag helt enkelt inte förstod vidden av det hela. Jag har läst många böcker(3st)som drabbade har skrivit och fått gråta väldigt mkt. Tänk att spara ihop till en drömresa med hela sin familj och sen komma hem som både änka och barnlös...

I dag är jag oerhört glad att min pappa mår bra och är hemma samtidigt som jag vill hylla minnet av de som dog och försvann i vågorna. Snälla ni! Ta er tid att se detta! Tänd ett ljus! Ta vara på era liv...ni har bara ett!

Nu orkar jag ge er alla en kram igen!!!

 

Ulla

26 december 2008 17:04

Jag var förmodligen av dom första att berätta om tsunamnin för jag jobbade den annandagsmorgonen och sände nyheter. Polisen i Östersund hade fått oroliga telefonsamtal från oroliga anhöriga om "översvämningar" i Thailand...

 

Bettan

26 december 2008 19:27

Minns det som igår... Har också läst boken som Pigge Werkelin har skrivit och tårarna rann genom hela boken. Är glad att jag inte jobbade så många av de dagar då vi fick hjälpa UD med samtalen från anhöriga som ville veta om deras anhöriga fanns med på listorna över levande/döda identifierade för jag vet inte hur jag hade klarat det...
Kram till dig!

 

elli

26 december 2008 22:25

Ja herregud vad det var hemskt. Men presis som du skriver så fattade jag inte heller riktigt hela vidden av tsunamin eftersom chocken och oron för pappa var så hemsk!!! Kramisar

 

Maria

27 december 2008 16:31

Ja vem minns inte tsunamin.. jobbade också som Bettan dessa dagar och fick ta emot mååånga oroliga samtal... Har också haft mitt barn i Bamseklubben på Blue Village Pakarang stranden i Khao Lak. På samma strand, år 2000 och 2003,det kunde lika gärna ha hänt då... Men jag kan säga att man ser inte ett spår efter tsunamin i Phuket. Vet man inte om att det har hänt skulle man inte märka nånting. Det ser ut precis som innan och den enda skillnaden är att det finns ett antal "tsunamivarnare" på stränderna numera och checkpoints (samlingsplatser) om det skulle hända igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alltså det är så längesen jag var in här på min blogg och nu, just precis nu tänkte jag fortsätta blogga men vet inte hur i hela Hisingen jag kan få in foton hit eftersom min dator tydligen vägrar inse att just den funktionen har fungerat förut :-(  ...

  Till hösten börjar jag jobba på Karungi förskola! Det ser jag framemot...resan hit har varit lång och fruktansvärt jobbig! Utmattningssyndrom synns inte utanpå...men det känns inuti...Jag har mått jävligt dåligt...många har nog tänkt att jag bl...

Så kan det kännas i bland! När hjärnan får ett återfall och behöver vila men inte kan det... Trodde i min enfalde att detta med Utmattningssyndrom är en baggis att fixa för en sån som mej...vaddå för en sån som mej? Det är två saker som jag måste l...

Så har då ett år gått igen...mycket har hänt...både roliga saker och tråkiga. Ett av det tråkigaste var när mellansonens kompis omkom i en trafikolycka i maj. Det tog mej flera månader att besöka hans viloplats. Denna vän fastnade i mitt hjärta när...

Jag tycker att julen kom väldans fort detta år och det kan ju bero på att jag inte har förberett så mkt detta år. Inte så konstigt egentligen med min sjukdomsbild! jag har efter mkt vånda och och många funderingar bestämt mej för att inte stressa igå...